Den tomhet jag känner just nu är verkligen hemsk. Det faktum att jag inte alls vet hur min närmaste framtid kommer att se ut skrämmer mig också. Jag har alltid föredragit att inte ha några planer, att alltid ha tid att göra vad jag vill när jag vill. Jag har varit så fri som möjligt tidigare och varit nöjd så. Men så är det inte längre.
Ovissheten och ensamheten tillsammans med de negativa känslor jag har för min praktikplats får mig verkligen att må piss just nu. Jag gillar inte att jag inte har någon kontroll längre. Det är som om min framtid för tillfället ligger i andra händer. Det var ju inte ens jag som ordnade praktikplatsen eller någonting. Jag har ju mer eller mindre bara blivit beordrad att infinna mig där. Men samtidigt känns det lite positivt. Jag har funnit lyckan och det har såklart sitt pris. Denna helgen har varit helt underbar och det är klart att det måste vägas upp av lite negativt i efterhand.
Jag trodde att denna sommaren skulle bli slapp, att jag skulle kunna hitta på något skoj och bara trivas. Men nu är allting helt plötlsigt så ovisst. Jag vet inte ens när jag får träffa henne igen. Mest på grund av att min praktikplats inte gett mig någon som helst information i större skala. Jag har INGEN som helst aning om hur mycket jag kommer jobba där...eller ens NÄR jag ska jobba. Den information jag fått är typ en snabb genomgång över var saker och ting finns på stället, litegrann vad det är jag ska göra i helhet (inga direkta detaljer där heller) och att jag helst ska jobba från kl 6 till 15 resten av denna vecka.
Det var igår som jag var där och jobbade för första gången. Ingen sa ens när jag kunde sluta igår, så jag gick hem vid fem efter en riktigt slitsam dag. Då hade mina handledare tydligen redan slutat, antagligen någon timme innan. Så ont i knäna som jag hade då har jag nog aldrig haft men som tur är så var det ingen smärta som höll i sig särskilt länge. Idag har jag inte varit där. Vet inte ens om jag egentligen SKULLE vara där. Får väl se vad dom säger imorgon. Om dom påpekar det så ska jag säga att jag inte mådde särskilt bra idag och att jag inte visste var jag skulle ringa och säga det. Jag ringde trots allt till avdelningen men fick inget svar, så jag pratade med kundtjänst och frågade efter min handledare men hon var visst ledig idag. All denna dåliga kommunikation plus de ruskigt tråkiga och slitsamma arbetsuppgifterna gör att jag får ångest av blotta tanken på stället. Jag mår inte bättre av att veta att jag förmodligen ska få lov att jobba där hela sommaren. Jag känner mig verkligen pressad att söka något intressant jobb just nu, så jag ska kunna slippa Coop Forum.
Jag är fortfarande förvånad över hur det kan gå så fort när man träffar någon och allting bara känns så rätt. Trodde knappt det var möjligt i verkliga livet. Det är ju snarare något sånt som bara händer på film. Vi kan bägge se en framtid tillsammans och skräms inte alls över tanken på att få barn tillsammans. Vi har spenderat ca 4 dagar tillsammans här hemma hos mig nu och är nog bara mer övertygade om hur rätt allting faktiskt känns. Nu när jag söker jobb så ska jag till och med inrikta mig på Stockholmsområdet, bara för att vi ska kunna komma varandra närmare. Jag har ju sedan tidigare erfarenhet av distansförhållanden och kan tyvärr inte rekommendera det med tanke på all den saknad som hör till. Det kan faktiskt bli riktigt smärtsamt emellanåt och det vill jag verkligen inte utsätta varken mig själv eller henne för.
...måste söka lite jobb nu innan jag hoppar i säng...måste ju gå upp vid femtiden :/
Det är rätt kul att följa utvecklingen och läsa alla kommentarer överallt 
Det får i alla fall tiden att gå lite snabbare, vilket verkligen behövs idag.
