Woot & Doh!!

Hehe jag antar att mitt liv gör allt för att behålla den balans som det alltid har. Jag gör inte mycket för att styra mitt liv, jag låter mitt liv styra mig. Jag har inte ansträngt mig särskilt mycket för att få ta i ett jobb (eftersom jag inte hittat nåt passande och inte riktigt vet vad jag vill jobba med), och jag har inte ansträngt mig det minsta för att träffa någon tjej. Nu i helgen som var så löste det sig på bägge punkter, men dom neutraliserar varandra på nåt sätt. Egentligen borde jag vara lycklig över att jag fått ett sommarjobb, men det gör det svårare att få träffa henne. Därför är jag inte fullt så glad över just jobbet :P Men det löser sig! ^^

Mitt liv är helt enkelt alldeles för enkelt. Jag känner att jag borde anstränga mig mer och sträva efter saker och ting, men som mitt liv är så behöver jag sällan göra det. Allting ordnar sig ändå, så gott som alltid. Jag antar att det är därför som jag är som jag är...har alldeles för lätt för att skjuta upp på saker. Jag är fortfarande lite orolig för att det någon gång ska vända. Allting KAN ju inte bara gå så lätt för jämnan. Någon gång måste man väl få lov att sota för det? Allting har ju sitt pris.

Jag är inte en sån person som tror på en massa religion och annat ovetenskapligt tjafs. Min hjärna jobbar nästan uteslutande på logik. Men ibland måste man nästan acceptera att det finns saker som inte går att förklara riktigt. Fast logiskt sett kan man ju faktiskt nästan se det som att mitt liv styrs av karma...eller jag vet inte om man kan kalla det karma heller egentligen. Det är snarare så att eftersom jag alltid tänker positivt så händer nästan bara positiva saker. Jag är en väldigt optimist person, och många gånger när jag jämför mitt liv med t.ex min storebrors, så inser jag hur ens handlingar och personlighet totalt styr hur ens liv blir. Han och jag är så totalt olika på de flesta punkter. Jag tål knappt människan, och det verkar inte våra andra syskon heller göra. Sad but true...

Jag tror att den främsta anledningen till att jag aldrig strävat efter att hitta någon flickvän de senaste åren är för att jag absolut inte vill tilbaks till den depression som mitt förr- förra ex orsakade. Jag vill aldrig någonsin bli den Daniel jag var under 2002. Jag vet att ingen i min närhet vet hur illa jag mådde, jag visade det inte för någon och dolde allt bakom en glad personlighet. Men jag märkte själv hur det lyste igenom mitt sätt att resonera. Tänk bara hur mycket ett léende kan dölja.

Hmm, vet inte var allt det där kom ifrån. Jag är inte på nåt speciellt humör som normalt sett borde få en att börja tänka tillbaks på allt. Det bara slank ur mig :P Blir visst ett lagom djupt inlägg här på bloggen lite då och då, och inte bara en massa vardagligt småsnack. Well...there's plenty more where that came from. Men orkar inte sitta och skriva ner allt just nu. Jag tror att det snarare kan uppfattas som att jag mår dåligt nu, när jag snarare är tvärtom.

---

Jag kan inte komma ihåg om jag någonsin har gått och smålett över blotta tanken på någon. Men jag märker att varje gång jag tänker på just "henne" så går det inte att låta bli att lé :) Det måste nästan ha varit därför som helt främmande människor började prata med mig igår när jag var ute. Jag vet att jag inte log någonting just då, men jag antar att det syns ändå på nåt vis...att man är på gott humör.

Det började redan på morgonen när jag strax före 10 gick ut till busshållplatsen för att ta bussen in till stan. Jag brukar alltid cykla eller promenera in dit annars, men eftersom jag ändå skulle ta buss från stan ut till Coop Forum så tänkte jag att jag lika gärna kunde åka hela vägen.

Strax innan bussen kom så kom en lite äldre utländsk dam till hållplatsen med ett paraply över sig, det regnade trots allt rätt duktigt. Hon log mot mig och sa "Hej", jag blev redan då lite fundersam och paff eftersom ingen någonsin brukar säga någonting till mig när jag är ute. Jag brukar snarare bara titta åt andra håll och skärma av mig från omvärlden. Varför jag gör så vet jag inte men jag antar att det kanske rentav är en liten släng av social fobi eller nåt, eller dåligt självförtroende kanske. Hur som helst så började hon prata med mig.
På rätt knagglig svenska så diskuterade hon vädret och sa någonting om att det var ett trist sommarväder och tyckte det var synd om sina barnbarn som behöver vara ute och leka nu när dom är små. Det sista hon frågade innan vi klev på bussen var om jag hade småsyskon, "Ja" sa jag, och hon sa att barnen behöver sol eller nåt liknande.

När hon senare klev av bussen så tittade hon på mig, log och vinkade. Jag log och nickade tillbaks. Jag tänkte att hon kanske ville försöka småprata med lite olika folk för att lära sig språket bättre. Men det konstiga var att när jag senare var på väg tillbaks från Coop och stod på stan och väntade på bussen, så stod där en äldre dam som genast började prata med mig. Hon diskuterade såklart också vädret och lite annat. Hon var rätt gullig, stod där och höll koll på alla bussar som kom i vår riktning för att se om det var våran buss som kom. Hon såg inte vad det var för nummer på dom förrän bussarna var ca 20-30 meter ifrån. Men till slut så kom våran i alla fall :D

Efter det så satt jag på bussen och funderade om det kunde vara så att jag kanske såg lite gladare ut än vanligt, och att det var därför folk ville prata med mig. Det har ju trots allt aldrig hänt mig förut, inte på det sättet i alla fall.

Jag åkte inte hem utan fortsatte med den bussen hem till pappa. Jag hade ju inte sett dom på nästan två veckor tror jag. Annars brukar jag vara dit rätt ofta, max 3-4 dagar emellan men oftast oftare än så. Idag tänkte jag att jag skulle städa lite, men måste till affären en sväng först. Tror nog att det här blev det längsta inlägget i min blogs historia. Men jag har ju inte skrivit så ofta på sistonde heller.

...orkade du verkligen läsa igenom allt? ;)